Nu är det 50 arbetsdagar kvar tills jag går ut i pappaledighet. Då har jag jobbat precis 5 år på samma arbetsplats, över 1000 arbetsdagar. De sista åren har jag gått samma väg till jobbet och oavsett vad som hänt under dagen så har jag lagt märke till vissa saker på väg till jobbet.
Vet inte varför jag skriver ner det men jag undrar lite för mig själv, kommer jag att
sakna alla de som jag träffar på väg till jobbet, allt det jag ser och allt det jag
upplever? Kommer någon att märka att jag inte längre går där som jag brukar...?
Man tycka vad man vill men idag har jag ganska fastlagt morgonschema.
Halv åtta går jag in i badrummet, prick 0800 lämnar jag porten in till mitt
flerbostadshus.Träffar hunddagis-kvinnan med Hundvagn som hämtar grannens
hund i porten, möter kioskägaren på hörnet som byter ut dagens löpsedlar, möter
parkeringsvakterna som går nedför första backen. Sedan kommer alla
förskolefamiljerna som lämnar på förskolan i slutet av backen.
Passerar nästa förskola där förskoleföreståndaren sitter vid datorn och försöker
få ihop dagens schema (vad jag tror i vart fall). Utanför den Lilla teatern möter
jag en höggravida kvinnan med de två små barnen.
I den runda parken samlas unga förskolebarn in och förses med reflexvästar vid
sandlådan. Direkt efter parken möts jag av trängseln vid tunnelbaneuppgången
som likt en myrmotorväg sitter ihop och inte vill släppa igenom de som ska rakt
fram och korsa motorvägen. Passerar det fruktansvärda köpcentret, kommer till
vägens två av tre rödljus. Har jag tur träffar jag min syster och hennes tvååring
ungefär här…
Passerar en av få kvarvarande tiggare utanför det nedlagda mäklarkontoret.
Nu dyker det vanligtvis upp någon militär innan jag börjar möta skolungdom på
backen upp mot krönet. Här brukar också den strama blonda kvinnan i
35-årsåldern dyka upp på väg nedför backen. Någon gång har jag sett henne
med två barn men nio av tio mornar går hon ensam med sitt strama ansikte.
Tittar ut över Gärdet, färgskiftningarna på hösten, snön på vintern, soluppgångarna
på våren, solbadarna på sommaren. Ständigt vägbygge på vänstersidan.
Möter den runda skalliga mannen i 45-årsåldern som är så lik utredaren på jobbet.
Parken tar slut och skorstenarna tornar upp sig. Jag har nått krönet.
Möter cyklisten som aldrig har mössa eller hjälm och som är så lik min mammas
kusin. Nu är jag snart framme, ska bara nedför backen där jag ramlade med cykeln
för två år sen och som fick mig att börja gå till jobbet...
Blir jag 10 min senare iväg så korsar kanske en häst min väg, kollegan från jobbet
passerar på cykel förbi mig och sannolikheten är stor att jag träffar min gamla
tenniskompis när han ska lämna barn på förskolan.
Allt känns som Jim Carey filmen (The Truman Show från 1998) där hela livet
var en reality show.
Vad kommer hända när jag inte längre går denna väg....
troligtvis ingenting....
/Livsnörden
Twitter: @livsnorden
november 2019
P.S. Ingen reklam eller sponsring har mottagits för detta inlägg.
