Fredagspromenaderna kom till för att frun har ett vikigt uppdrag och behöver jobba på fredagar efter lunch. Perfekt för mig. Jag kan då gå vid lunch på fredagar, möta upp frun och sonen samt hänga med sonen tills fruns möten är klara. Nu har jag haft det så två veckor i rad, samma två veckor som är mina första två på jobbet efter att sonen kom.
Läs om min första vecka på jobbet här.
Som du märker så blir det färre blogginlägg nu när jag jobbar igen men jag ska försöka skriva minst ett i veckan tills min stora föräldraledighet börjar i februari.
Sammanfattning: Var så mycket som möjligt med barnet, det är otroligt häftigt och kul och det bästa som finns. Dessutom är det väldigt socialt.
Supermysig och spännande promenad i Hjorthagen!
Frun har sitt uppdrag nära Gärdets tunnelbanestation i närheten där jag jobbar så hon mötte upp mig med vagnen och sonen så följde jag med henne till hennes uppdrag och tog därefter över vagnen med sonen i.Naturligtvis försöker vi få sonen att sova i vagnen men ingen av gångerna lyckades det.
Första promenaden gick uppför backen i Hjorthagen mellan ställverket och det stora kraftverket. En tung backe men väl på krönet möts man av en liten skola i en gammal villa på högersidan och två utetennisbanor på vänstersidan. Trots att det ligger bara några hundra meter från jobbet där jag varit i fyra år så var Hjorthagen helt okänt för mig. Uppe på krönet kommer sen en gammal fastighet från sekelskiftet på högersidan som sträcker sig längs med vägen som en riktig stadsbebyggelse medan vänster sidan upptas av en stor skola med massor av lekande barn. Uppe på höjden så försvann även den kalla blåsten nerifrån Värtan och värmen steg. Mina nyfikna ögon spanade av området men inga butiker eller restauranger syntes. Jag fortsatte rakt fram och lille sonen fortsatte sova i vagnen. Strax kom jag till en stor idrottsplats som hade gång. och cykelväg på vänstersidan. Som dumt var så var gångvägen alldeles knagglig för den var samtidigt någon slags utsmyckning så vagnen krängde till hela tiden när man gick på den, så jag fick ta cykelbanan. (På andra promenaden så hittade jag en skylt som förklarade att gångvägen troligtvis var världens längsta konstverk, vackert och säkert jättebra men väldigt opraktiskt om man ska gå med barnvagn).
Efter idrottsplanerna så blev det byggarbetsplats på högersidan och vänstersidan vad redan skogsområde samtidigt som vägen böjde sig neråt mot gasklockorna. De enorma gasklockorna som jag bara läst om tidigare. Jag visste inte att det var tre enorma pjäser men det var det varav en bara hade stålskelettet kvar. Jag fortsatte ner för hela backen och för första gången blev det skugga. Sonen sov fortfarande. Snett framåt anade jag ett café för första gången på promenaden men jag vek av till vänster mot Kungliga Tennishallen åt. Passerade några hus som såg väldigt nya ut och gick upp i en park som gränsade mot en förskola. Det var lite annorlunda för det låg stora dammar på vänstersidan som var högre belägna än husen och de hade helt stillastående vatten, så att de som bodde längst ned nästan kunde sträcka ut handen och ta i dammen. Spontant så tänkte jag, oj, här kan det bli mycket mygg. Styrde in i en spännande park med en enorm bergknalle som avgränsning tillbaka mot Hjorthagen. Då började sonen skrika. Först lite grann sen mer och mer. Jag fick ta upp honom, och försökte bära honom samtidigt som jag sköt vagnen framför mig, dömt att misslyckas. Jag gav upp efter 5 meter och satte mig ner och började montera alla flaskor som ska till samtidigt som sonen skrek. Inte så farligt egentligen men de fåtal som lekte med sina hundar kanske undrade. Efter en ordentligt måltid så slumrade han till i min famn och jag la ner honom i vagnen och fortsatte min resa. Upp efter bergsknallen och genom ett område där det byggdes och sen in i det klassiska Hjorthagen. Väl där var det lugnt och behagligt och grönskande. Någon enstaka människa gock med raska steg annars är nog området lite av en sovstad. Snart hördes ställverket och jag kunde runda det innan jag snabbt tog mig in på företaget där frun har uppdrag och väntade in henne. En behaglig första promenad om än med lite skrik. Det var den först längre promenaden som jag ensam tog med sonen. Redan efter en vecka så var det dags igen.
Andra promenaden började ganska likt den första förutom att sonen var vaken när jag tog över. Hamn fick lite mat hos fruns företag och sen gasade jag iväg med honom och vagnen uppför den branta backen upp mot Hjorthagens mitt. Det blåste och var kallt nere vid Värtan men på vägen upp för backen kände jag att kylan snabbt växlat till värme och jag fick ta i för att hålla uppe farten. Sonen var inte helt nöjd och jag försökte intala honom (och mig) att väl uppe på krönet skulle det bli bättre. Min vana trogen så tog jag inte samma väg när jag väl kom upp utan gick upp förbi det gamla ungdomshemmet på högersidan och sen upp mot Hjorthagens centrum, om man nu kan kalla det så. Där fanns pizzeria, en liten tobakskiosk, ett sushiställe och en kebabkiosk samt en Tempobutik. Det satt flera personer på pizzerians uteservering och njöt i solen. Jag var egentligen lite hungrig och letade efter ett ställe där jag kunde köpa kaffe och fralla eller kanske en billig Snickers för att stilla hungern. Blev inte jättesugen på det jag såg utan svängde ner till höger istället efter centrum. Där stod en brevbärare och pratade med en pensionär i trevlig ton, fortsatte ner till lekparken rakt fram och spanade ut över Lidingöbron och Ropsten. Detta måste vara Dianavägen där min kollega bodde, huset såg rosa ut och kunde mycket väl vara från 1920-talet som han sagt. Efter att långsamt strosat genom lekparken, tagit lite bilder och njutit av utsikten så fortsatte jag på Dianavägen. Brevbäraren och pensionären stod fortfarande kvar. Vilken härlig liten småstad detta verkar vara. Mötte nästan ingen annan på min fortsatta tur genom Hjorthagen. förutom en ung kvinna med hund och återvinningspåsar som lät plastpåsart fluga ut utanm att plocka uipåpå dem. Jag kände, ska jag säga till, nej, jag kan inte uppfostra hela världen... Precis innan jag kom ner till den stora byggarbetsplatsen igen så passerade jag några skjul på högersidan "Hjorthagens garageförening" stod det. I de där gamla plåtskjulen stod det alltså bilar...lustigt. De kändes inte alls som om de passade in, varken i Hjorthagens gamla bebyggelse eller i det enorma nybyggnadsprojektet i Norra Djurgårdsstaden som jag stod på gränsen att gå in i.
Vägen avstängd för gångtrafikanter stod det på en skylt, äsch tänkte jag,. här åker ändå inga bilar så jag traskade ut i gatan och ett hundratalmeter innan jag kom upp på en helt ny bred trottoar. Den ledde raka vägen till Bobergskolan. En helt nybyggd skola där det var massor av barn ute och lekte och stämningen påminde om AfterSki. Högtalare spelade Elektrisk med Marcus och Matrtinus på hög volym, och barnen skrek och tjoade. Sonen tittade på mig med stora ögon nerifrån vagnen, solen lyste i ansiktet och det var varmt och vindstilla. Skolan slutade där de stora gasklockorna tog vid och vägen från idrottsplanen kom ner. Jag fortsatte backen ner genom skuggan och istället för att gå vänster, tillbaka mot Hjorthagen så gick jag rakt fram, korsade några parker och plötsligt var jag nere vid Husarviken.
Innan bron över den lilla kanalen så fanns en skylt, "Välkommen till Norra Djurgårdsstaden" och på andra sidan bron såg jag också att det fanns en stor skylt. Själva brons körfält var blockerade med betongkossor och det kändes verkligen som att det var en riktig gräns. Jag tog mod till mig och korsade gränsen över till världens första nationalstadspark (bildad 1995). Var tydligen nära något som hette Fiskartorpet.
Jag började gå den fina grusvägen längs med Husarviken. Himlen blev mörkare och jag tänkte, bäst att ta av kavajen ( Ja det är en del av min bankpyjamas som jag har på jobbet). Tog även fram vagnens regnskydd. "Kabang" sa det, nästan i vart fall och från att ha varit några enstaka droppar så öste regnet ner i värsta skuren. Jag sprang ner med vagnen mot kajakföreningen och försökte pressa in vagnen i en av containerna. Då kom en man framspringande och sa stopp stopp, var försiktigt, de där kajakerna kostar 30 000 kronor styck och är lika känsliga som en Ipad skärm, ta nästa container istället. Jag gick då in i nästa och pratade med kajakkillen ett tag tills sonen gnällde för mycket och jag gick ut i duggregnet och fortsatte. Gnyandet från vagnen hade inte avtagit och jag förstod att här måste matas (de 100 ml från timmen innan verkade förbrukade). Min blick letade febrilt efter en bänk som inte hade blivit blöt av skuren samtidigt som jag såg att tv¨å dubbelvagnar närmade sig längre bort och gnyandet tilltog. Jag bet ihop och slog läger på en blöt bänk, blandade till och monterade ihop alla flaskor och hade fått till en bra start på matningen när dubbelvagnarna kom, det var två kompisar (en kille och en tjej) som hade hämtat på förskolan och tyckte att min son var superliten. När jag sa att han bara var sex veckor sa wow och jag kände stolt att jag fixar det här riktigt bra som är "pappaledig" redan. Telefonen pep till, det var frun som sa att hon skulle vara klar om 30 minuter, 1 timme tidigare än planerat.
Jag fick packa ihop alla grejer och fortsatte bort på vägen och kom fram till den nya klaffbron. Gick över till Ropstens sidan och tyvärr var det omöjligt att komma tillbaka in i Norra Djurgårdsstaden så jag fick gå på den smala gång- och cykelvägen med staket på bägge sidor, gamla hamnanläggningar och kajer på vänstersidan och enorm byggarbetsplats på höger. Enligt Google skulle jag precis hinna tillbaka i tid tills frun var klar. Fortsatte på vägen, fanns inga alternativ innan Ropstens tunnelbanestation, där det rådde stor oreda. Det var trångt för vagnen, letade efter en väg upp mot Hjorthagen men det enda jag såg var en skylt där det stod gångväg avstängd. Fortsatte längs med kolhamnen mot färjeterminalen, gångvägen var under ombyggnad så det var riktigt smalt på flera ställen, tiden gick och plötsligt började det regna igen. Ökade på stegen och nu blev gångbanan bredare igen. Snart framme bara stora trafikkarusellen kvar, sonen började gny och regnet tilltog, kände hur ryggen började bli blöt, inifrån, och sista backen gasade jag upp, nästan småsprang, över trafikljusen och sen in hos fruns företag. Tog en kaffe och satte mig ner, jag hade hunnit med hela 10 minuters marginal. Nu skulle säkert frun dyka upp i vilket ögonblick som helst.
Ingen fru dök upp men däremot kom en vakt (äldre man) fram mot mig med bestämda steg, när han var framme såg han tagen ut och så sa han; jag blir gråtfärdig när jag ser dig med din son så där (jag höll honom framför mig). Jag minns när mina söner var i den åldern, fortsatte han, nu är de 24 år och behöver mig inte längre. Han var nära gråt igen och jag svarade, jorå, klart de behöver dig men på ett annat sätt. Jag fortsatte ner till en soffa och ung som gammal kom förbi, en ung finländare berättade på engelska om hans föräldraledighet och att han precis börjat jobba igen, en äldre dam kom fram och sa att hon blev alldeles varm när hon såg hur jag såg på sonen, flera damer kom förbi och sa hur söt han var och frågade hur gammal han var. Jag fortsatte att mata sonen och precis när han druckit klart och jag lagt honom ned i vagnen igen klart så dök frun upp och vi lämnade företaget och vi blev fulltaliga. Familjemyset startade.
Det som förundrade mig var hur nästan alla (utom män under 30) kom fram och ville prata samt hur otroligt socialt det var att sitta med ett barn och hur den så kallade svenskheten där alla är blyga och introverta tycktes som bortblåst. Ja, det är så att fredagspromenaderna är veckans höjdpunkt och en perfekt start på helgen!
Det är extremt boostande att hänga med sin son och allas positiva och härliga kommentarer bygger verkligen upp en. Jag ser extremt mycket fram emot pappaledigheten då jag kan strosa omkring med sonen i vagnen, titta på djur, läsa sagor men också upptäcka nya platser i Stockholm, prata med människor men också läsa böcker och lyssna på poddar. Kanske, om jag får tid, även skriva ett eller annat blogginlägg också. Tänk att få se sonen utvecklas varje dag, hur han börjar krypa, börja stå och gå, hur han ser på en svarar på sitt sätt och hur han blir lugn när man håller i honom. Det är som många sagt innan, det går inte att fatta hur det är att ha barn innan man har det själv...
Lycka till själv med promenadandet!
/Livsnörden
Twitter:
@livsnorden
Läs andra personliga reflektioner här:
P.S. Ingen sponsring (eller reklam) har mottagits för detta inlägg
